Mitt liv
Hela mitt liv har jag varit överviktig, men aldrig lika fet som nu. Jag har inte gått ner ett gram sen min dotter föddes 2006. Dagen innan hon föddes vägde jag 135 kg. Jag ligger och pendlar mellan 128 och 135 kg i dagens läge.
Den här bloggen ska handla om min väg till ett smalare liv. 1/3 del av mitt liv har jag bantat. Det hela började med att min mamma tog mig till en dietist när jag var 10 år gammal. Sen dess har det rullat på i jojobantningens tecken.
Jag har varit med i viktväktarna säkert 10-15 ggr. Jag har druckit pulver från och till, bytt ut delar av dagens måltider. Jag har tränat och motionerat; periodvis. Jag har ätit enligt LCHF och GI i perioder. Jag har minskat måltiderna till mindre storlek och ätit oftare. Allt funkar, men, överäter jag en gång efter att ha lyckats minska potionerna några veckor så är magsäcken uttänjd igen och jag får börja om igen.
I oktober 2006 började jag med cambridgekuren, påsar. Drack det helt i ett halvår. Gick ner 40 kg, vägde 92 som minst. Kände mig som en princessa fast jag fortfarande vägde för mycket. Jag kände mig sexig och snygg. Före det var man söt och man fick höra "det finns ju mer att hålla om". Jag gillade det jag såg i spegeln. Vad hände tänker ni. Jo det ska jag berätta. Jag började äta som vanligt, som jag var van att äta när jag väl slutade med cb. Det tog 1 år kanske så vägde jag lika mycket igen. Så, nu sitter jag här.
Hur jag än vrider och vänder och funderar så vet jag att jag äter bra mat och nyttig MEN för mycket! Visst äter jag choklad och snacks oxå men det sker (utom nu i jul och nyårsdagarna) 1-2 ggr i månaden. Jag försöker verkligen hålla mig borta från sånt. Så därför anser jag att mitt problem är för mycket mat.
Bloggen heter som den gör för den 17 januari 2011 ska jag till läkare och prata om att få göra en gastric bypass operation, vilket innebär en rejäl förminskning av magsäcken. Jag hoppas verkligen jag får göra det här. Det kommer att rädda mitt liv.
Som det är nu så orkar jag knappt leka med barnen, kommer nätt och jämt ner på pulkan för att efter åket tövla mig upp på fötter igen. Jag vill inte att min man tar på mig. Känner mig äcklig och så otroligt oattraktiv.
Jag är sällan med familjen till badhuset, vill inte visa mig. Jag är nervös när jag åker buss. Hoppas på att ingen sätter sig bredvid mig så man måste trycka in sig mot fönstret så långt det går. Ja listan kan göras hur lång som helst.
Nu när jag läser igenom mitt inlägg så låter jag som världens neggo, men det är jag inte. Jag är oftast glad, öppen och pratsam med snuskig humor. Och som många andra "tjockisar", döljer hur ledsen jag är inombord med att skämta om min övervikt. Men jag är en rätt go tjej har jag hört=)
Nu ska vi snart se let´s dance, men mest längtar jag tills Solsidan börjar igen! =)
Puss och kram
Den här bloggen ska handla om min väg till ett smalare liv. 1/3 del av mitt liv har jag bantat. Det hela började med att min mamma tog mig till en dietist när jag var 10 år gammal. Sen dess har det rullat på i jojobantningens tecken.
Jag har varit med i viktväktarna säkert 10-15 ggr. Jag har druckit pulver från och till, bytt ut delar av dagens måltider. Jag har tränat och motionerat; periodvis. Jag har ätit enligt LCHF och GI i perioder. Jag har minskat måltiderna till mindre storlek och ätit oftare. Allt funkar, men, överäter jag en gång efter att ha lyckats minska potionerna några veckor så är magsäcken uttänjd igen och jag får börja om igen.
I oktober 2006 började jag med cambridgekuren, påsar. Drack det helt i ett halvår. Gick ner 40 kg, vägde 92 som minst. Kände mig som en princessa fast jag fortfarande vägde för mycket. Jag kände mig sexig och snygg. Före det var man söt och man fick höra "det finns ju mer att hålla om". Jag gillade det jag såg i spegeln. Vad hände tänker ni. Jo det ska jag berätta. Jag började äta som vanligt, som jag var van att äta när jag väl slutade med cb. Det tog 1 år kanske så vägde jag lika mycket igen. Så, nu sitter jag här.
Hur jag än vrider och vänder och funderar så vet jag att jag äter bra mat och nyttig MEN för mycket! Visst äter jag choklad och snacks oxå men det sker (utom nu i jul och nyårsdagarna) 1-2 ggr i månaden. Jag försöker verkligen hålla mig borta från sånt. Så därför anser jag att mitt problem är för mycket mat.
Bloggen heter som den gör för den 17 januari 2011 ska jag till läkare och prata om att få göra en gastric bypass operation, vilket innebär en rejäl förminskning av magsäcken. Jag hoppas verkligen jag får göra det här. Det kommer att rädda mitt liv.
Som det är nu så orkar jag knappt leka med barnen, kommer nätt och jämt ner på pulkan för att efter åket tövla mig upp på fötter igen. Jag vill inte att min man tar på mig. Känner mig äcklig och så otroligt oattraktiv.
Jag är sällan med familjen till badhuset, vill inte visa mig. Jag är nervös när jag åker buss. Hoppas på att ingen sätter sig bredvid mig så man måste trycka in sig mot fönstret så långt det går. Ja listan kan göras hur lång som helst.
Nu när jag läser igenom mitt inlägg så låter jag som världens neggo, men det är jag inte. Jag är oftast glad, öppen och pratsam med snuskig humor. Och som många andra "tjockisar", döljer hur ledsen jag är inombord med att skämta om min övervikt. Men jag är en rätt go tjej har jag hört=)
Nu ska vi snart se let´s dance, men mest längtar jag tills Solsidan börjar igen! =)
Puss och kram
Kommentarer
Trackback
